Veckans händelse
Igår eftermiddag/kväll var jag och Michaela på gymmet precis som fredagen innan. Tränade på ett tag och njöt sedan av en härlig pratstund i bastun. Efteråt gick vi hem, lagade till gomat som vi planerade att äta framför en bra film. Allt var frid och fröjd fram till den stunden då maten var klar och jag skulle leta fram min telefon för att ha med mig den in på Michaelas rum. Jag tittade i hyllorna i hallen där jag ofta brukar lämna den när jag kommer in efter att ha varit ute någonstans. Jag tittade i badrummet där jag också brukar råka lämna den. Jag tittade i mitt rum, under täcke, kudde och allt men hittade den ingenstans. Paniken börjar stiga och jag ber både Michaela och Viktor att ringa till den samtidigt som jag inser att den nog är på ljudlöst. Det spelar dock ingen roll för båda två får upptaget. Första tanken, NÅGON HAR TAGIT DEN!! Sekunden senare ropar Sebbe från vardagsrummet att jag har glömt mobilen på gymmet.
Killen på gymmet som hade hittat min telefon hade letat upp mammas nummer i mobilen, ringt till henne och berättat att jag glömt telefonen och hon i sin tur ringde till Sebbe och sa detsamma. Jag ringer upp gymmet som jag vet stänger precis vid det ögonblicket. Han svarar och säger att jag kan komma och hämta den imorgon (det vill säga idag). En hel kväll utan telefonen?? Nej det går ju inte!! Jag bönar och ber om att få komma redan samma kväll och säger att jag har jättenära till gymmet (och tack och lov för det!). Springer till gymmet på 5 min. Väl framme tar han fram en telefon och räcker fram till mig som inte är en iphone och säger: "Det här var den enda jag hittade". Jag tar emot telefonen, står med den i handen, tittar på den och stammar osäkert fram att det här inte är min samtidigt som paniken återigen börjar att stiga. Vart är då min telefon? Jag var så uppe i varv att jag inte ens var smart nog att inse att det hade varit helt omöjligt för honom att ringa till mamma ifall han inte hade haft min telefon, varpå han tar tillbaka vad som förmodligen var hans egen telefon, skrattar lite lätt och ger mig sedan min egen. Jag kan tänka mig hur roligt det måste ha varit att se min reaktion, jag var så skärrad. Jag kunde helt enkelt inte klara av att jag blivit av med telefonen igen på så kort tid. För er som inte vet så blev den ju stulen under en utgång i höstas.
Jag tackade så hemskt hemskt mycket för att han hade tagit rätt på den och ringt min mamma osv. Han var förvånad över att jag inte hade saknat den tidigare vilket jag också var. Håller ju alltid på med telefonen. Hade jag inte gått ifrån gymmet med Michaela så hade jag nog insett att jag glömt den redan på vägen hem men nu var omständigheterna lita annorlunda. I vilket fall som helst så har jag den nu här hos mig i tryggt förvar och det känns bra. Ska aldrig glömma den på gymmet igen, eller någon annanstans för den delen. Det är inte bra för mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
