Zzzzz....
Ni som känner mig väl vet att jag är lite utav en tidsoptimist. På så vis har jag väldigt lätt för att vara ute i sista sekunden och därmed inte alltför sällan komma försent. Men om det är något som jag kan vara stolt över med mig själv under tiden här i Oslo så är det att jag har passat alla tider. Har inte kommit försent till en enda jobbintervju och heller aldrig kommit försent till jobbet. Tills idag.
Har under den senaste tiden börjat samåka till jobbet med några grabbar vilket är behändigt då jag får sova lite längre och kommer hem lite tidigare. Detta har fungerat utmärkt. Tills idag, då båda hade försovit sig. I vanliga fall brukar en tredje, som de kallar för pappa Rickard, se till så att saker som detta inte händer. Men eftersom han är hemma i Sverige för tillfället fanns där ingen som kunde väcka dem.
Och nu till dilemmat. Ingen av dem har en fungerande telefon varav det var omöjligt att försöka ringa och väcka dem. Till slut kom vi dock in i trapphuset och tänkte gå och banka på deras dörr men då blev jag osäker på vilken våning det var och vi ville gärna inte knacka på fel dörr halv 7 på morgonen. Så småningom listade vi ut att det var våning 8, gick dit och bankade och äntligen så vaknade dem till. Vi blev bara 45 minuter sen till jobbet. Någon gång ska väl vara den första. Har ju ändå skött mig otroligt bra hittills. Dessutom så var det ju faktiskt inte heller mitt fel den här gången.
